|
|
Hoppas att ni gillar det! Blir riktigt glad för respons så skriv nåt om ni har lust!
I woke up with a moist, hot towel on my face and a feeling of nausea swirling in my stomach. What happened? I tried to push myself up, but my arms couldn't carry me. I tried to open my eyelids, but the towel felt too heavy. The futile attempts to control my own body were not in vain though, a single movement and she realized I was awake. That´s when I remembered what had made me faint. Why did my past keep haunting me? It just made it harder to forget, to move on.
"Are you okay?" she said. Her voice was a little shaky, but soft and caring.
"Yeah, I think so," I mumbled. "But, um, could you please lift this thing off my face? I can´t do it myself and it´s starting to freak me out."
"Oh, sorry. Better?" I felt the weight disappear from my cheeks.
"Yes... thank you." I said and managed to sit up straight with her help. It was frightening, not just because she was my mother and she didn't even know it, but because I could see myself in her. We had always been very much alike, well, until now of course.
|
|
|
|
Här kommer del 8 av min pågående bok, 365 days. Har ni inte läst den förut och vill läsa så kan ni hitta alla delar under kategorin med samma namn. Dock måste jag säga att jag utvecklas under tiden jag skriver så om det skulle lyckas bli en hel bok kommer jag göra en del ändringar. Här kommer den iallafall! Blir sjukt glad för all respons och svarar såklart!
As I got out of the cab a few minutes later, paying the driver and getting my luggage out of the trunk, I saw someone standing nearby. A woman, probably in her fifties. I figured she was waiting for someone because she was constantly moving her head in every possible direction. A future neighbour to me maybe? I smiled a bit as I started walking towards the entrance. Then I remembered that I had barely looked at the building yet and took a quick glance in front of me. Oh boy. If it looked like a dump on the outside, would I dare to go inside? I´d rather not share my very tiny flat with some rat family. Not that I had other options even if there should be peeling wallpapers, rotten holes in the floor and no electricity. I just didn´t have the money to live somewhere decent. When I was standing behind the waiting woman, I cleared my throat to get her attention. She turned around to face me.
"Hi!" I said. "I just wanted to..." Then my words disappeared, vanished into thin air. I felt dizzy, like someone was spinning the world as though it was a merry-go-round at full speed. I´m not a sissy normally, but right now I was in complete shock. The last thing I felt was the hard, grainy asphalt smashing against my head, and my mother´s hands desperately trying to keep me from falling. But I was already on the ground. Although everything went black, I think a small part of my mind was still echoing, like a voice shouting at me from a great distance: "Mom…", it said.
|
HÄR KAN DU LÄSA DELEN PÅ SVENSKA, MEN LÄST HELST PÅ ENGELSKA DÅ DET ÄR ORGINALET OCH DEN JAG GILLAR MEST. (LÄNK) Det vore verkligen så himla kul om ni som läste kommenterade era åsikter, tankar, funderingar eller bara vad ni tyckte i allmänhet, blir tusen gånger roligare att skriva då och peppar mig att fortsätta! Självklart inget måste, men jag vill iallafall att ni ska veta att det uppskattas mycket! Tack!
“We will soon arrive to Santa Barbara… Santa Barbara next,” someone said in the speaker. Since that was my cue, I got up, grabbed my purse and the black, small suitcase I got from my mom a long time ago, a time I barely remember. I stepped out of the half empty train and took a quick look around me, searching for the nearest exit out of the station area. My gaze wandered throughout the silent platform, the grey walls, the grey ground and the few people in my sight. I didn´t have to search for long, since everybody was going the same way, down the marble stairs and to the left. I followed the small crowd and ended up in a cab and on my way to everything new that was waiting for me.
I knew that Santa Barbara was something special, because the pictures from the one time I´d been there were stuck in my head, glued to my memory. My cousin and her daughter lived there several years ago, back in the days when my only problem was that my friend had a prettier skirt than me or some other unimportant issue. I remember how I and the daughter, Jennifer, walked around on the streets, looking up on the serious, sad, busy, joyful faces that walked by. How I held Jennifer´s hand hard, partly so we wouldn´t lose track of each other as we walked down the warm asphalt street and partly to express the excitement growing inside me. I remember vaguely how I sat in the park by myself, amazed by how beautiful the city around me was, and then realized that I in fact was alone and didn´t know the way back to Jennifer´s, so that pretty much ruined the day. Well, I was twelve back then and this time, things are a little bit different. I won´t be living in the most luxurious part of Santa Barbara as I did on my visit, it´s more like the shabbiest. I am not a kid anymore, nor am I there for the same reason. One thing is similar though, I won´t be staying there for long.
|
|
Kommentera gärna här också ni som läser, då vet jag att det finns några som läser det, det gör det mycket roligare att fortsätta skriva! Tack!
Chapter 3.
“Excuse me, miss?” A friendly voice said quietly. “Your ticket, please.” When I opened my eyes, the sunlight from outside overwhelmed me with its brightness. I held out my ticket for the old conductress to confirm. “Oh, so you´re going to sunny Santa Barbara, huh? It ain´t New York, but I sure like it there!” She was very nice and all, but I could barely move my hand to grab the ticket, that´s how tired I was. So I just nodded and smiled. It wasn´t very polite of me, but she didn´t seem to notice and kept on talking.
“I remember when I was there last month to visit my dear grandchildren, David and Alicia…” was all I heard before my head stopped listening, I just tried to nod along and keep my eyes open. After a few more sentences she was finally finished and started to walk away. A couple of minutes later, you could hear me snore from my seat while I breathed heavily.
I woke up an hour later. The view from the window slowly changed colours as time kept on going. The shades of gold from the early dawn now started to fade away. It was almost 8 am and though so much had already happened, most people were still asleep. I, on the other hand, was heading for my new life. I had already set up a job, nothing fancy but I couldn´t ask for anything like that when I had to make a new résumé every single year. So I wouldn´t ever have enough experience for something fancy.
Kapitel 3.
”Ursäkta?” hörde jag en mörk röst säga högt. ”Biljetten tack.” När jag öppnade mina sömndruckna ögon möttes jag av det starka solljuset utifrån. Jag höll fram min biljett mot den gamla konduktrisen.
”Åh, så du ska till soliga Santa Barbara. Det är inte New York men jag gillar det.” sa konduktrisen medan hon granskade min biljett. Hon var trevlig men jag kunde knappt röra handen för att ta emot biljetten, så trött var jag. Så jag bara nickade och log. Det var kanske inte särskilt artigt av mig, men hon verkade inte lägga märke till det utan fortsatte att småprata. Jag orkade inte.
”Jag minns när jag var där förra månaden och hälsade på mina kära barnbarn, David och Alicia…” var allt jag hörde innan hjärnan slutade lyssna, jag försökte bara att nicka med och hålla ögonen öppna. Någon mening senare var hon äntligen färdig och började gå bortåt. Ett par minuter senare hördes mina snarkningar från sätet medan jag andades tungt.
Jag vaknade igen en timme senare. Utsikten från tågfönstret skiftade sakta färger medan tiden fortsatte att gå. Nyanserna av guld från den tidiga gryninen började nu blekna bort. Klockan närmade sig 8 och trots att så mycket redan hänt, låg de flesta fortfarande och sov. Jag å andra sidan, var på väg mot mitt nya liv. Jag hade redan skaffat ett jobb, inget speciellt men jag kunde inte be om någonting sådant när jag behövde skriva om min cv varje år. Så jag skulle aldrig ha tillräcklig erfarenhet för något speciellt.
|
|
Här kommer del 5 av boken jag skriver, klicka HÄR om ni vill läsa föregående del. Ni som läser, uppskattar verkligen om ni kommenterar, blir tusen gånger roligare att skriva då! Tack!
Kevin kept on looking at me with that curious yet worried face. It wasn´t like I had all the time in the world to come up with the most reasonable explanation, the train would be here any second, I could already see it from a distance. Then I hesitated once again. “Emma?” he said with a low voice, almost a whisper, still waiting. “Who is this? I know we´ve known each other for less than an hour and this is really not my business, but I´m still asking. If you don´t want to tell me, than at least turn me down and stop looking at me like that. Are you okay?” His gaze was strident, firm but still suprisingly caring for someone who didn´t know I existed until like 43 minutes ago. I nodded and then opened my mouth to spit out the lie I had to tell, even though I knew I couldn´t get away with this, it was only a matter of time. I needed that time.
“That´s…my sister.” As I said it, I felt my concience hit me, like a "soft" punch in the stomach, but what was there to do? Tell him that the woman in the picture was me before I started to transform and get different appearances by some unknown reason? No, I could not say that. I must have looked very sad when I told him, because apparently he came to the conclusion that my sister had passed away. Therefore the “Remember her, Emma.”
“I´m so sorry for your loss” I heard Kevin say from behind my closed eyelids. When I opened my eyes again he was holding out a card for me, with his number.
“I´d like to continue our conversation sometime, it was good talking to you. But I think you have to leave now, the train is here.”
“Thanks Kevin, I wont stay a stranger, promise.” I told him and managed to smile at my cheesy goodbye. He nodded as I stepped into the not so crowded train and heard the glass doors close behind me.
Kevin fortsatte att titta på mig med den där nyfikna men oroliga blicken. Det var inte som att jag hade all tid i världen att komma på en bra förklaring, tåget skulle vara här vilken sekund som helst, jag kunde redan se det på avstånd. Sedan tvekade jag än en gång.
”Emma?” sa han med låg röst, nästan en viskning. ”Vem är det? Jag vet att vi bara känt varandra i mindre än en timme och att jag verkligen inte har med det här att göra, men jag frågar ändå. Om du inte vill berätta så kan du väl ändå säga det istället för att titta på mig sådär. Är du okej?” Hans blick var genomträngande, bestämd men ändå förvånansvärt full av omsorg för någon som inte visste att jag existerade för 43 minuter sedan. Jag nickade och öppnade sedan munnen för att spotta ut lögnen jag var tvungen att säga, även fast jag visste att jag inte kunde komma undan, det var bara en fråga om tid. Jag behövde den tiden.
”Det är… min syster.” När jag sa det kände jag mitt samvete träffa mig som ett svagt slag i magen, men vad fanns det att göra? Berätta för honom att kvinnan på bilden var jag innan jag började förändras och få olika utseenden av något okänt skäl? Nej, så kunde jag inte säga. Jag måste ha sett väldigt ledsen ut när jag sa det, för uppenbarligen kom han till slutsatsen att min syster gått bort. Där av ”Glöm henne inte, Emma.”
”Jag är så ledsen för din skull.” hörde jag Kevin säga bakom mina slutna ögonlock. När jag öppnade ögonen igen höll han fram ett visitkort, med hans nummer på. ”Jag skulle gärna fortsätta konversationen någon gång, det var trevligt att prata med dig. Men jag tror att du måste gå nu, tåget är här.
”Tack Kevin, jag ska inte fortsätta vara en främling, lovar.” svarade jag och lyckades le åt mitt pinsamma avsked. Han nickade när jag steg in i en av de nästan folktomma tågvagnarna och hörde glasdörrarna stängas bakom mig.
|
|
Fortsättning på boken 365 days, läs förra delen HÄR, vore jättekul om ni kommenterade också, då blir det mycket roligare att fortsätta skriva. Jag föredrar versionen på engelska men skriver den på svenska också, så välj själva. Tack!
Then he laughed at himself.
"I could see that, you know, I´ve been sitting here for a while." I told him. The man that I did not know the name of looked embarrassed, but still smiled. I did too, and then finally asked for his name.
"It´s Kevin, and yours?" he said and I told him my name in response. It´s funny, because there wasn´t even a silence to break, we just killed some time by speaking to each other, even though we were complete strangers to one another. We were not alone at the station, but almost. A few people were standing further away, but besides that, it was just him, me and the bench. So there we sat for a long time, talking about all different kinds of things, our favorite books, that he studied to become a doctor and how I someday wanted to go to China. When Kevin spoke about the things he cared about, his hazelnutcoloured eyes were practically glowing behind those classy glasses, I liked that. It seemed so pure, almost childish. It actually reminded me of the eyes of a kid on christmas morning, full of excitement and joy. Well, almost like that, but still very mature.
Time rushed by so fast, I couldn´t believe it. But the train came and I realized that it had actually been 40 minutes. The chilling morning air was now replaced by tepid winds as the sun warmed our backs. When it was time to say goodbye, and I had to leave, I stood up just a little too fast. Why was I in such a hurry? Why couldn´t I have been more careful? My hand smashed the purse next to me by coincidence and with a low sigh I watched all of my belongings take place on the ground. As I bent down to pick it up, Kevin bent down too, and just like me, he started to gather everything up. I blushed a little, partly for my careless action and partly for his sweet gesture. Then I reached for my lipstick and the notes I wrote this morning, while Kevin reached for the small picture I always carried with me, the one with the real me on it. And if that wasn´t enough, I had written on it, a sign to myself: Remember her, Emma", it said. The picture he could never ever see and the picture he just laid his eyes on. Was it dumb of me to carry around a sort of proof that I was not normal? Yes. Was it really necessary? Yes, I thought so. In that very second, I closed my eyes and tried to convince myself that this wasn´t happening. That didn´t work.
"Who´s this?" he asked slowly.
"I..." was the only thing I managed to say. ©
Sedan skrattade han åt sig själv.
"Jag såg det, du vet, jag har suttit här ett tag." sa jag. Mannen vars namn jag ännu inte visste såg generad ut, men log fortfarande. Jag besvarade leendet och frågade sedan vad han hette.
"Kevin, och du?" sa han och jag gav honom mitt namn som svar. Det är konstigt, för det fanns inte ens någon tystnad att bryta, vi var bara två främlingar som pratade med varandra för att få tiden att flyga.
Vi var inte ensamma på stationen, men nästan. Några få personer stod lite längre bort men förutom dem, var det bara han, jag och bänken. Där satt vi länge och pratade om alla möjliga saker, våra favoritböcker, att han studerade för att bli doktor och att jag någon dag ville resa till Kina. När Kevin talade om det han brydde sig om lyste nästan hans hasselnötsfärgade ögon bakom de stiliga glasögonen. Det såg så äkta ut, nästan barnsligt. Det påminde mig om en liten pojkes ögon en julaftonsmorgon, fulla av iver och glädje. Ja, ungefär så, men ändå var han väldigt mogen.
Tiden rusade förbi så snabbt att jag knappt kunde förstå det. Men tåget kom och jag insåg att det faktiskt hade gått 40 minuter. Den svala morgonluften var nu ersatt av ljumna vindar medan solen värmde våra ryggar. När det sedan var dags att gå, råkade jag ställda jag mig upp lite för fort. Varför hade jag så bråttom? Varför kunde jag inte varit mer försiktig? Min hand slog omkull väskan bredvid mig av misstag och med en tyst suck såg jag hur alla mina ägodelar tog plats på marken. När jag böjde mig ned för att plocka upp allt böjde sig även Kevin, och precis som jag började han samla ihop mina utspridda saker. Jag rodnade en aning, delvis för min klumpiga handling och delvis för hans fina gest. Sedan sträckte jag mig efter mitt läppstift och lapparna jag skrivit tidigare medan Kevin plockade upp det lilla fotot jag alltid hade med mig, det med mitt riktiga jag på. Och som om inte det vore tillräckligt hade jag skrivit på fotot, ett meddelande till mig själv: "Glöm henne inte, Emma." stod det. Bilden han aldrig någonsin skulle få se, bilden han just lagt sin blick på. Var det dumt av mig att bära runt ett slags bevis på att jag inte var normal? Ja. Var det verkligen nödvändigt? Ja, för mig var det det. I det ögonblicket blundade jag och försökte övertyga mig själv om att detta inte hände. Det fungerade inte.
"Vem är det här?" frågade han långsamt.
"Jag..." var det enda jag lyckades få ur mig. ©
|
|
Kommentera gärna här också om ni läser, det blir mycket roligare att skriva då! Tack för era fantastiska ord!
Chapter 2. The escape
I woke up to an early morning, shivering from the freezing air in my bedroom. The night of my transformation had passed and for once, i´d slept trough it all. So right now I had no idea what I looked like and frankly, I didn´t really care. I would prefere to imagine that I still looked like me, the Emma I had been for twenty years until this all started. Ryeblond, with friendly blue eyes and a timid smile. Still, I had a quick glance in the mirror in front of me. An unknown appearance. The darkred-haired woman in the mirror stared at me with her pale green eyes. A new version of me.
One hour, three busses and a long walk later I was at the trainstation, and since it was only 6 am, it wasn´t as crouded as usual. The sound of my heels echoed in the silence, as I walked slowly without a goal, looking for a place to rest my feet. Then I saw a lonely bench, occupied by a young man reading. He seemed so concentrated on his book, It was facinating. The man was not aware of the world around him, and in that moment, I wished I could do that too, just make everything disappear for a while. Instead I walked towards him and sat down, still not at all noticed. It must have looked like I was crazy, sitting there just watching him. So I decided to speak.
"Hi there", I said quietly, still looking at him. "Wait a minute" were the first words that came out of his mouth. I laughted a little, slightly suprised by his answer, and waited until he managed to take his eyes off the story in his hands. "Sorry" he said and finally looked up to face my curious gaze. "It is just so captivating, this book I´m reading. I have never read anything like it before."
Kapitel 2. Flykten
Jag vaknade upp till en tidig morgon, med min kropp skakandes av den iskalla kylan som intagit sovrummet. Natten då förändringen skett var förbi och för en gångs skull, lyckades jag sova mig igenom det. I detta ögonblicket hade jag ingen aning om hur jag såg ut, och ärligt talat spelade det inte någon roll. Jag skulle föredra att låtsas som om jag fortfarande såg ut som mig själv, den jag hade varit i tjugo år tills allt det här började. Rågblont hår, med vänliga ögon och ett blygt leende. Ändå tog jag en snabb titt i spegeln framför mig. En okänd utsida. Den mörkrödhåriga kvinnan i spegeln stirrade på mig med sina blekgröna ögon. En ny version av mig.
En timme, tre bussar och en lång promenad senare befann jag mig på tågstationen och då klockan bara var 6 på morgonen var det nästan folktomt. Ljudet av mina klackar ekade i tystnaden när jag gick sakta utan mål, letandes efter en plats att vila mina fötter på. Snart såg jag en ensam bänk, där en ung man satt, djupt insjunken i en bok. Han såg så koncentrerad ut, det var facinerande. Mannen var inte medveten om omvärlden, och i det ögonblicket önskade jag att jag också kunnat göra så, få allting att försvinna för en stund. Istället gick jag fram och satte mig. Det måste ha sett ut som om jag var galen då jag bara satt där och tittade på honom, så jag sa något.
"Hej där" sa jag tyst, fortfarande med blicken riktad mot honom. "Vänta lite" var de första orden han sa. Jag skrattade lite, aningen förvånad över svaret jag fick, och väntade tills mannen lyckades slita sig från berättelsen i hans händer. "Förlåt" sa han sedan och tittade tillslut upp för att möta min nyfikna blick. "Det är bara så fängslande, boken jag läser. Jag har aldrig läst något liknande förut."
|
|
Ni som läser, kommentera gärna också, det blir så mycket roligare att fortsätta skriva då! Tack!
Chapter 1, The Beginning.
Three years ago
That moment was when it all started. I, Emma, was 20 years old, and living the happiest days of my life. And as to be expected, this day was new years eve, three years ago. I remember it all so strongly, every single detail, like the amazing colours lighting up the sky above us. The unforgettable exitement I felt that night, standing next to him, Victor. The man I loved and had loved for so long. We were standing on his wooden balcony, with the cool wind slowly brushing our cheeks, talking about everything. Cause we could really do that, no secrets what so ever. Or so I thought. It was all so very perfect, almost too perfect. The soft pressure on my palm when he held my hand and those sparkling deep, grass-green eyes I adored. Even his lightbrown hair that always was a little to long. But I guess I was right, it was too perfect. It wasn´t even like the cinderella story, I didn´t drop a shoe or my cellphone, I left nothing. When there were only a couple of minutes left of 2005, the moment came, when I felt that unusual, terrifying feeling rushing trough my body like the speed of light, making me understand that I had to get away from him, in this second. So I did. I walked away, told him I had to go, and then never looked back. If I had known what was going to happen, I would have looked back, one last time. I had a normal life for twenty years, but apparently, that was it for me.
Kapitel 1, Början.
Tre år sedan
I det ögonblicket började det. Jag, Emma, var 20 år och levde de bästa dagarna i mitt liv. Och som väntat, var den här dagen nyårsafton, för tre år sedan. Jag minns allt så väl, varenda liten detalj, som de allra mest fantastiska färgerna som lyste upp himlen ovanför oss. Den oförglömliga lyckan jag kände den natten, bredvid honom, Victor. Mannen jag älskade och hade älskat så länge. Vi stod på hans träbalkong, medan den kyliga nattvinden sakta kysste våra kinder. Vi pratade om allt, för vi kunde verkligen det, inga hemligheter över huvud taget. Trodde jag. Allt var så perfekt, nästan för perfekt. Det lätta trycket jag kände mot min handflata när han höll min hand och de djupa, gnistrande gräsgröna ögonen jag avgudade. Till och med hans solblekt bruna hår som alltid var lite för långt. Men jag hade rätt, det var för perfekt. Det var inte ens som i askunge-sagan, jag tappade varken min mobil eller min sko, jag lämnade ingenting. När det bara var några minuter kvar av år 2005 kom ögonblicket, då jag kände en ovanlig, skrämmande känsla leta sig igenom min kropp likt ljusets hastighet, det som fick mig att förstå att jag behövde lämna honom i just det ögonblicket. Och det gjorde jag. Jag gick iväg, sa att jag behövde gå och tittade inte tillbaka. Om jag hade vetat vad som skulle ske, hade jag tittat tillbaka, en sista gång. Jag fick leva ett fullt normalt liv i tjugo år, men uppenbarligen, var det allt.
|
|
|
|
